Jag vet, det är sjukt tråkigt att lyssna på folks drömmar men jag kan ju inte skriva om serier och suddigum hela tiden. Det här drömde jag i november när jag jobbade som allra mest och var rätt slut som artist. Något mitt undermedvetna genast tog fasta på.Jag promenerar bland 40-talshusen där jag bor, det är mitt i natten och tomt på gatorna. Himlen ovanför är kompakt svart och hänger lågt över hustaken. Plötsligt får jag syn på en enorm räv, stor som en elefant, som snabbt försvinner mellan husen. Min första tanke är förstås att fota den för ingen skulle tro mig annars. Så jag springer efter räven och jagar den under en lång stund på regnblanka gator. Vid ett tillfälle springer jag förbi en man och en liten flicka, men jag är för fokuserad på jakten för att märka dom. Till slut hinner jag ifatt räven i en gränd och precis när jag tar upp kameran för att fota den så vänder den sig om och morrar. Det kolossala djuret störtar fram mot mig och biter mig hårt i armen, jag skriker, lyckas ta mig loss och springer därifrån, jagad av räven.
Jag rusar tillbaka på alla gatorna och ser plötsligt mannen och den lilla flickan som lugnt går mot mig. Jag försöker varna dom, men förstår snart att något är fel och när jag möter dom ler dom mot mig och allt blir svart.
Jag vaknar i en sekelskiftesvilla där skarpt solljus flödar in genom nitiskt putsade fönster, det luktar nybryggt kaffe och scones, det klirrar av porslin och uppsluppet mummel sipprar ut från ett av rummen. Mannen och flickan sitter och fikar i fina, antika soffor och snart förstår jag att alla här är släkt med varandra. Ovanligt många är tvillingar. Stämningen är varm och välkomnande och dom säger åt mig att ta för mig av fika och göra dom sällskap i salongen.
En vacker kvinna ler inbjudande mot mig. Sen säger hon:
"Snart kommer vi att skära av din tunga".
Fikabjudningen fortsätter som vanligt, ingen reagerar på det hon just sagt.
Kvinnan fortsätter: "Sen kommer vi att kapa en lem i taget på hela din kropp och ersätta dom med robotdelar". Jag ser mig runt i rummet och inser att alla tvillingpar är mekaniserade halvmänniskor, ditförda för att tjäna i hushållet. Jag tänker att det är lönlöst att fly och att det enda jag kan göra nu är att fördröja stympningen. De måste vilja ha kvar mig som människa så lång tid som möjligt. Så ändrar hela drömmen karaktär till att bli en tusen och en natt-historia där jag in i evigheten måste vara dom till lags genom roliga konster, långa historier och allmänt charmigt beteende, allt för att de inte ska döda mig, stympa mig och göra om mig till tjänsterobot.
The End.
Alltså, om jag var förlagsredaktör åt mitt undermedvetna skulle jag berömma för en viss känsla för stämning, men racka ner på det totaaaalt övertydliga symbolspråket. Tillbaka till ritbordet, undermedvetna!